Hej, det är Stellan på Södertälje Katthem.

Ibland känns livet rätt OK, men så ibland tar det tvärstopp. Det har det gjort nu.

Vi skrev ingen blogg igår av ett enda skäl: vi är jätteledsna och trötta.

Inte nog med att vår vän Frasse lämnat oss och att Stationskatternas  matte är sjuk. Igår fick vi besked från veterinärerna som behandlat Z, eller Zorro, som han heter, att det inte finns mer att göra för honom. De gav oss rådet att han skulle få somna in och idag på morgonen har det skett.

Zorro såldes från katthemmet för några år sedan tillsammans med en annan katt. Vi försöker alltid hitta bra hem åt våra katter, men ibland misslyckas det tyvärr. Så blev det för Zorro. Han borde fått veterinärvård för länge sedan för sin hosta och för sitt svårläkta sår på svansen. Istället fick han springa ute. Matte struntade helt enkelt i att hjälpa honom.

När hon sedan kom på att hon inte kunde ha katterna kvar fick hon lämna tillbaka dem till katthemmet. På fråga om det var några problem med katterna svarade matte att det inte var det. ”Han har ett litet sår på svansen, men det läker snart”. Det har inte läkt på flera månader trots att han fått olika behandlingar på katthemmet. Om hostan och öronen sas inte ett ord.

Vi märkte mycket snart att Zorro hade problem inte bara med såret på svansen utan även med andningen och öronen. Dessutom var han lite uttorkad och tunn i hullet. Detta ledde till det första akutbesöket på djursjukhuset för hans del.  Det följdes av flera.

När ett djursjukhus sa att de inte kunde göra mer för honom rekommenderade de Regiondjursjukhuset i Strömsholm. Meningen var att de skulle gör 2 undersökningar på honom där. Vid besöket hade den röntgenapparat som skulle användas till den ena undersökningen gått sönder. Planen var då att blogghjälpen skulle skjutsa tillbaka Zorro dit idag på morgonen och vara där 7.30. 

Men så igår ringde man från det ena djursjukhuset. De två veterinärerna på de olika sjukhusen hade talat med varandra och kommit fram till att det bara skulle bli jobbigt för Zorro med flera undersökningar och att han ändå inte skulle kunna bli frisk. Vi tvingades då ta det svåra beslutet att boka tid för honom att somna in. I morse hämtade blogghjälpen honom på katthemmet. Det var ett tungt och svårt uppdrag, men man måste inse när en katt inte orkar kämpa mer.

Denna underbara kille gick själv in i transportburen. Han var alldeles stilla under bilfärden. När vi kom fram fick han först en lugnande spruta. Han kräktes lite av den. Sen hoppade han ner på golvet och la sig under en av stolarna. Blogghjälpen lyfte upp honom och la honom i sitt knä. Där låg han alldeles stilla med sitt huvud i hennes ena hand. Han blev allt sömnigare och när han sov djupt gav veterinären honom den överdos med sömnmedel som gjorde att han lugnt och stilla somnade in. Blogghjälpen smekte honom hela tiden och kämpade för att hålla tårarna borta så länge han andades. När han inte längre gjorde det kom tårarna forsande. Hon stannade en lång stund hos honom, smekte hans ansikte och sa till honom att vi gärna hade gått vidare om det funnits minsta hopp för att han skulle bli frisk eller åtminstone inte lida.

En sån här dag känns det mesta futtigt och ovidkommande. Till och med det faktum att nån uppenbarligen tycker vi är ett dåligt katthem och försöker komma in och säga det på bloggen. Det är anledningen till att vi tvingats lägga in en spärr för vilka som får kommentera för ögonblicket.  Det här är min blogg och här bestämmer jag vilka som är mina vänner.

Som ni märker kan man fästa sig lika mycket vid en katthemskatt som vid en ”egen” katt. Zorro sörjs och saknas av många på katthemmet. Jag vet att mina bloggvänner också sörjer honom, trots att han aldrig varit bloggkatt.  Blogghjälpen säger att det känns som ett öppet sår inom henne. Jag önskar så att han fått åka till det andra djursjukhuset idag och att de hade sagt att det fanns mer att göra för honom. Men den här gången var det inte så.

Sov gott, fina Zorro. Vi kommer inte glömma dig. Du kommer väl att vara över katthemmet där uppifrån? Vi behöver din värme och empati allihop, alltid.

Det blev ett långt inlägg, kanske det längsta som skrivits på vår blogg, men vi tycker Zorro är värd det.