En katt på Södertälje Katthem bloggar

söndag 9 september 2012

Katten Bertil på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Bertil på Södertälje Katthem.

Som ni som läste bloggen igår vet, lastade mina människor in sina saker i en bil och åkte iväg. Utan mig.

Jag satt kvar på gården och tänkte att det är klart att de kommer tillbaka för att hämta mig. Jag väntade hela kvällen. Blev hungrigare och hungrigare. Ju mörkare det blev, desto mer ledsen och undrande blev jag. Jag hade ju sett andra katter i området som blivit övergivna av sina människor, men trodde aldrig det skulle hända mig. Sånt händer bara andra. De katterna mådde inte alls bra. De var jämt hungriga och var ofta sjuka också.

Den här första natten ute, utan mina människor, trodde jag ännu inte att jag skulle bli en sån katt. Eller snarare, att jag redan var en sån katt. Övergiven, hungrig, ledsen, förtvivlad och förvirrad.

När det gått många timmar och magen skrek av hunger, fick jag syn på en liten mus. Jag gjorde mig redo att fånga den. Äntligen, tänkte jag, ska jag få lite mat. Men jag var ju inte van att fånga min egen mat. Dessutom var jag trött och inte på humör alls, så jag fick aldrig tag i musen. Det blev ingen mat den kvällen.


16 kommentarer:

  1. Stackar stackars dig den kvällen. Grymma kan vissa tvåbeningar vara, aningslöst grymma.
    *biter på klorna nu inför fortsättningen*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pelle, ja det var verkligen ingen rolig kväll och natt.

      Radera
  2. Stackars liten! Skönt att du kan berätta själv om det hemska, för vi vet ju att du fick komma till katthemmet, men vi är nyfikna på vad mer för otäckt du var tvungen att genomleva innan dess.
    Men ikväll slår vi tassarna i taket på Daisys födelsedagsfest :)

    =^.^=

    Nosbuff

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjulia Huller om Buller, ni ska snart få veta mer, det lovar jag.

      Radera
  3. Man blir så ledsen varje gång man läser om djur som blir övergivna och bortkastade som att vi inte är något värda. Men vi är visst värdefulla! *stampar med tassarna* Det finns inget värre än att vara ensam, övergiven, rädd och hungrig. Stackars dig!
    *nosbuffar*

    SvaraRadera
    Svar
    1. ALice, nä det är det värstaste som finns. Det vet ju du också.

      Radera
  4. Så ledsna för din skull, förstår hur ensam och övergiven du måste känt dig..Nosbuff

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dui och Deco, ja det var väldigt sorgligt.

      Radera
  5. Fy jam så hemskt det måste varit att vara där ute i mörkret alldeles ensam och rädd och hungrig :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kjelle Bus, det var nog det värsta jag upplevt dittills.

      Radera
  6. Mjau käre Bertil, det är precis som dom däringa dummisarna som lämnar sina katter vid sina sommarstugor när sommaren är slut :(
    Lämna dom vind för våg :( :( :(
    GRRRRR
    Stackare, så hungrig du måste ha varit din stackare, Klappar om.
    Det finns tvåbeningar till allt, FY Jamas!
    TUR att du nu bor på katthemmet, tills du hittar ditt riktiga hem, förhoppningsvis

    Tass tass på dig du fina katt

    SvaraRadera
    Svar
    1. M, C, T, S, och ändå var inte hungern värst, det var när jag började förstå att jag övergivits.

      Radera
  7. *sniff sniff
    Åhhhh så sorgligt!!!
    *sniff å tröstegottisar
    Maurice & Kajsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maurice och Kajsa, ja det var väldigt sorgligt. Tyvärr var det sant också.

      Radera
  8. Uschjam så otäckt. Förstår att du måste varit jättehungrig och rädd. *darr på läppen*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sippo, hungrig och rädd var bara några av de saker jag var då. Usch, jag vill inte tänka på det.

      Radera